Anna-Karin

var en sväng på hospitalet häromdagen. Så fort jag närmar mig det stället känner jag mig lite halvkrasslig och tänker att jag kanske behöver läggas in för något. Men det är hypokondri, inbillningssjuka som drabbar mig när jag börjar närma mig sjukhuset. Och för hypokondri kanske man behöver läggas in på andra sidan av vägen.... vad vet jag.

I alla fall och snöfall så letade vi parkering i ca 10 minuter. 10 MINUTER!!! Fatta hur stressad och förbannad jag var. Det finns många parkeringsplatser men alla, nästan ALLA är förhyrda för rehabpersonal, sjukhuskyrkan, nån läkare hit, nån läkare dit. Ja, jag tror nästan att det var förhyrda platser till sjukhus-hustomten, om det finns nån sån. Hur i hela h-lvete har dom tänkt nu? Tänk dom som är sjuka på riktigt. (inte hypokondrisk som jag). Hur ska dom kunna ta sig till läkaren?? Är det meningen att patienter ska parkera på Åhlénsparkeringen och sen traska dit?? Med brutna ben, hjärtbesvär och annat läskigt. Men det är ju skitviktigt att sjukhuskyrkans personal har nära. Och rehab-personalen framför allt.....dom om några ska väl kunna promenera 500 m till arbetsplatsen??
Jag satt i alla fall och eldade upp mig och blev mer stressad efter varje varv vi körde för att leta parkering. Hade vi nu inte varit försenade efter all letande efter parkering hade jag traskat in och högljutt ifrågasatt deras tankegång här. O ja! Jag hade inte tvekat. Jag har varit där förr och skällt. En gång hade en stor fet lastbil ställt över ALLA handikapparkeringar för att leverera kontorsstolar till receptionen. WHAT! Hur tänkte dom nu? Jo, kanske att de som parkerar på handikapp kunde ju gå uppför eller nedför branta backar den dagen för att kunna ta sig till sjukhuset. Jag menar....dom skulle ju få nya fina ergonomiska kontorsstolar till receptionen. Hallå! Lite måste ju de handikappade ha överseende med. Eller? NEJ! Jag blev så jäkla arg och for in frågade vad de höll på med! Hur tänkte dom? Hur menade dom? Jag kan säga att jag var liiiite upprörd. Men si lastbilen flyttades ganska snabbt. :-)

Men nu tebax till mitt äventyr på sjukhuset. Det var dags att bli tappad på blod. Ja, dom skulle ta blodprov. Den första donnan försökte först i ena armen. Kändes ingenting. Oooo vad duktig hon är tänkte jag. Men.... si det kom inge blod. Då provade hon andra armen. Likadant där. Blev skickad till labb. Där kände hon på ena armen. Mycket noggrant och så. Sen andra armen..... Sen började hon känna på underarmen... Nu började väl jag hyperventilera för det började sticka i ansiktet och jag kände att: Jag svimmar snart! Satte mig upp i stolen och såg rummet liksom svajade....
Tårarna började spruta och andningen blev knappast bättre. Labb-tjejen hissade ner stolen i liggläge och insturerade mig hur jag skulle andas. Till slut kändes det bättre och hon kunde till slut tömma mig på blod genom en åder uppe på handen. AJ! Men ett måste. Fick efter en stund ett skrattanfall. Fan vad tuff jag är! :-) NOT! Grinar som ett barn och jag som snart blir 30!!! Ha ha ha. Kan dock inte hjälpa blodprovs-ångesten. Den sitter i sen jag var yngre och dom fick gräva i armvecket efter blodådror. Usch! Men labb-tjejen gjorde ett utmärkt jobb och dit tänker jag proppsa på att få gå nästa gång!!

Annars var allt i sin ordning. Alla värden var bra. :-) Återbesök om 10 veckor. Då vankas det väl ett besök på labb igen....hua.

Kanske kan jag då åka i tid och hinna skälla lite i receptionen.... moahaha ha ha ha ha.

Ha det så bra! Ta hand om dig och ta inge skit!

Auf Wiedersehen